Freeeedag!

En hel vecka har susat förbi igen. Helt otroligt. Vi har redan bott här i en månad. Idag när jag var på väg hem från jobbet kände jag att jag faktiskt har landat. Ja, kanske inte helt men men jag kände ändå att det här vårt liv nu, vår stad och vår vardag. Det var en skön känsla.

Fortfarande finns det en del saker som är helt galna. Som den här nyheten i dagens tidning.

Robster har varit och storhandlat i Tyskland idag. Trots att schweizerfrancen har sjunkit något i förhållande till euron, är det fortfarande så att man tjänar på att köra sammanlagt 12 mil för att handla. Galet!

Efter en turbulent hemresa (en buss som inte stannande vid hållplatsen, ett missat tåg och ett mindre upplopp) kom jag hem till dukat bord, glada barn, kärleksfull man och kall Prosecco. Helt underbart. Det är otroligt varmt och skönt fortfarande och jag tror att jag kan räkna på min ena hand de middagar som vi inte har ätit på balkongen.

Barnen har haft en "charity run" i skolan idag. Barnen springer och föräldrarna betalar en viss summa per varv. Pengarna går till välgörenhet och skolan får cred. Bra upplägg. Jättebra tycker skolan. Jättejobbigt tycker jag. Hur ska jag veta hur mycket man ska betala per varv? "Man lägger så mycket man vill", kvittrar de entusiastiska lärarna. Tack för det! Jag vet fortfarande inte om det handlar om 1 CHF eller 100 CHF. Vi får väl se hur vi gör. Jag tror att jag har några rikskuponger som jag kan slänga in också.

Jag hade ett bra möte med min chef idag. Efter coachsamtal med storasyster beslutade jag mig för att ändra approach. Min spanska kollega sa också åt mig att sätta på mig något rött för det skulle signalera en massa bra saker (som jag inte ens kommer ihåg). Eftersom jag inte har något rött i garderoben fick jag förlita mig på smyckeslådan. Tack älskade Helena för det röda powerarmbandet! Det funkade. För första gången kände jag mig inte helt misslyckad när jag gick ut ifrån mötet. Skönt!

Här är mitt dagliga bussällskap, btw.