Ok, då kör vi

Den kommer inte att vara snygg, avancerad eller genomtänkt. Vi bloggar för att slippa spamma alla genom alltför många statusuppdateringar på Facebook och för att hålla de som bryr sig uppdaterade om vad som händer. Så där, nu är prestationsångesten som bortblåst.

Låt oss börja med en bild på utsikten som varje morgon övertygar oss om att vi har gjort rätt:

En kort statusuppdatering: Vi är på plats sedan 1/8. De första 2 dygnen spenderades på hotell i väntan på bohaget. Samtidigt som, eller egentligen innan, flyttlasset kom anlände familjen Malmsten som var på väg hem från Europaturnén. Timingen kunde inte vara bättre. Att ha folk som man tycker om nära i en total kaossituation är absolut bästa lösningen. Efter första natten vaknade jag med en ångest som är svår att beskriva, men tack vare überpositiva och Schweizfrälsta gäster hade jag ingen som helst chans att krascha. Mest tacksam för det var nog Robban. Malmstens stannade i ett par dagar och sedan ägnade i oss åt fokuserat uppackande i några dagar.

Familjen i den helt tomma lägenheten. Tur att vi hade med oss vårt Uno.

Första middagen i trädgården:

Barnen var överlyckliga över att ha "barn" att hänga med:

Nästa mentala och fysiska break tog vi söndagen 7/8 (på vår 12-åriga bröllopsdag). För att känna att vi fortfarande hade semester åkte vi och hälsade på min faster Annika och Manu i Genève. Vi spenderade några sköna dagar där och njöt av känslan av att ha familj i närheten.

Barnen tyckte att de kunde bo kvar där (delvis på grund av poolen)...

Vi har jobbat som djur för att komma i ordning snabbt och vi har verkligen lyckats. Barnen har inte behövt leva i mer kaos än nödvändigt och jag tror att det har bidragit till att de är så coola som de faktiskt är med den här flytten. Elliot hade en svacka en dag (eller rättare sagt en halvtimme) då han konstaterade att allt var bättre i Sverige; kompisarna, maten, fotbollsplanerna och vattnet (det var definitivt kallare i Zürichsjön än i Lindsjön). De har varit helt fantastiska och otroligt anpassningsbara.

En uppmuntrande (?) båttur:

Jag började jobba i måndags och hittills har ingen avslöjat bluffen. Kontoret är fullt av petita kvinnor i pennkjolar och 10 cm höga klackar och medelålders män i ljusblå skjortor (även de ganska petita). Jag är definitivt en udda fågel, men har bestämt mig för att se det som en fördel. Pendlingen kommer att bli tuff (1:30 enkel väg från dörr till dörr), men jag har deklarerat att jag kommer in tidigt och inte kommer att spendera med än 45 timmar/vecka på kontoret (vilket innebär att jag skulle gå från kontoret vid 17). Det kändes som om min franska chef tog det bra. Han bokade in ett möte mellan 17 och 19 så var det liksom slutdiskuterat. Det gjorde jag ju bra...

Robban har kommit in på en IT-utbildning och ska plugga heltid på distans med start i slutet av augusti. Det verkar inte vara ett slutgiltigt dethärskajaggöramedmittliv-beslut, utan mer ett detärettbratillfälleatttestanågotnytt-beslut. Fortsättning följer...

Inte för att han har tröttnat på livet som medföljande än...

Han har även hittat till bouleparken och fredagstävlingarna.

Min boulestjärna till man är förresten i Göteborg i helgen och spelar boule-EM. Han kommer "hem" på måndag, så jag och barnen har en helg för oss själva.

Idag har vi varit på New student orientation day i skolan. Vi var nog lika spända alla tre. När vi kom dit visade det sig att barnen skulle lämnas i respektive klassrum och föräldrarna skulle få information i aulan. Elliot var inte alls speciellt nöjd med det upplägget och underläppen darrade ordentligt när jag sa hej då. Kitty var mer nöjd och svarade glatt "yes" på alla frökens frågor. Efteråt var båda supernöjda. Kitty har en svensk tjej i sin klass och Elliot hade träffat tre "nästankompisar"; en från Italien, en från Turkiet och en från Frankrike. De två från Turkiet och Italien gillade båda fotboll och varken italienaren eller fransyskan kunde prata engelska. Det var liksom det som var förlösande. Elliot insåg att det fanns flera i hans klass som var mer eller mindre i samma situation. Han längtar redan till måndag för att träffa resten och för att träffa nästankompisarna igen. "Det här blir nog som Nya Elementar, men på engelska" sa han glatt. Phew, vilken lättnad!

Elliot vägrade posera vid sin skylt, men Kitty gjorde det glatt :)

Och nu det helt oväsentliga: Vädret är super. Vi har 30 grader och kvällarna är underbara. Lägenheten är superfin och hyresvärden är kanontrevlig. Schweizerfrancskursen är helt overkligt hög, vilket drabbar oss den här månaden eftersom vi kommer med våra svenska zloty. Ett paket Kellogs Allbran kostar 65 kronor, 100 gram färsk kyckling 34 kronor, en Magnum på badet 35 kronor och en pizza på restaurang 200 kronor. Hittills har vi handlat i Tyskland och Frankrike (där det är halva priset) för att klara det. Nästa månad blir det bättre.

Frukost ÄR godare på en sommarsolig balkong.

Så för att göra någon sorts summering kan jag bara konstatera att det här nog blir bra. Jag är medveten om att det fortfarande är smekmånad, men det finns definitivt potential. Självklart längtar vi ihjäl oss efter vänner och familj, men Skype och Facebook ska nog hjälpa oss igenom det här. Dessutom kommer det andra besöket (darling sis) redan 23/9 :)

OCH vi är godkända och har fått våra uppehålls-/arbetstillstånd. Tjohoo!